Jag tänker mycket på vad som gör att vi orkar med en situation som för min del är det värsta jag behövt uppleva i mitt liv. Det här är inte det sämsta jag mått psykiskt i livet, men det är den värsta upplevelsen jag behövt hantera. Som tur är befinner jag mig på en stabil plats i mig själv. Det gör sorgen lite mer "ren". Ren och skär sorg.
Men förutom mitt egna grundmående är det just andra människors medmänsklighet, mod och omtanke som gör situationen mer lindrig än den kunnat vara.
Idag satt jag ute på en filt när en granne kom förbi. Hon frågade hur jag mådde, och eftersom hon visste att jag varit gravid berättade jag vad som hänt. Det hade jag kanske gjort ändå, beroende på stämning och behov. Hon berättade då att hon själv mist ett barn för många år sedan. Sen hade vi ett väldigt fint samtal.
Det kommer fram fler än vad man tänkt sig, som varit med om en sån här förlust, men där man kanske inte kommer in på ämnet sådär i vardagen. Många barn som borde ha fått en chans, många föräldrar som lever med ett gapande hål i hjärtat, som värnar och bär sitt lilla barn inom sig hela livet ut. Vi är inte ensamma.
Jag förundras också över alla i vår närhet. Alla vänner som ger sitt stöd, familj, kollegor, en fin chef, människor vi inte knner jätteväl men som finns i vår närhet. Många som vågar fråga, som hör av sig om och om igen, som delar sina känslor och tankar om det som hänt och hur de känner nu. Som pratar om Casey och om oss.
Ett meddelande på nätet, ett telefonsamtal, ett kort eller brev. Brev till Josh, en present. Att de vuxna frågar Josh hur han mår och uppmärksammar hans rätt till sorgen (även om han alltid säger att han mår bra hittills är det så bra att bli sedd som barn i en sån här situation, när man har gått och längtat så efter lillebror).
Många kramar har åtminstone jag fått. Många har delat tårar med oss. Vi får vara ute i livet precis som vi är och mår, vi är tillåtna.
Det är ni medmänniskor som gör att vi orkar existera ute i sommarvärmen, i vardagen. Trots att ingenting är som det ska.