Livet lunkar på. Det är till och med bra! Jag gör mycket meningsfullt om dagarna, älskar och känner mig älskad. Skrattar ofta och mycket. Njuter av de små sakerna, ser humorn i de vardagligt bisarra upplevelserna. Hösten är här.
Men sorgen finns också där. Hand i hand. Trycker till ibland. Varje mens har jag fått ta ett läkemedel som heter Cyklokapron på grund av rikliga blödningar (senaste åren). Men under våren fick jag också samma läkemedel först intravenöst i ambulansen och senare i tablettform på sjukhuset efter första dygnet.
Och nu blir varje gång jag tar läkemedlet vid mens en sorts återkastning till allt som hänt. Och det öppnar upp för sorgen.
Det bleknar väl lite hela tiden, det dramatiska. Men samtidigt är det lika ledsamt varje gång. Det kan kännas som nyss jag höll Casey, tills vi var tvungna att säga adjö.
Och varje gång jag ser en ambulans kommer det också tillbaka.
Du skulle ha varit strax över två månader nu Casey. Du skulle ha kunnat le, vi skulle ha sovit skitdåligt och varit trötta, jag skulle inte ha kvar mitt superminne. Men nu är du reducerad till ett foto som får plats i mitt mobilskal. Ett foto jag skattar otroligt högt. Men jag hade helst av allt haft dig.