Nu var det längesen jag skrev igen. Jag har inte haft så många ord, även om det händer mycket.
Jag har fått se min bror gifta sig - det var fantastiskt! Resan i sig bjöd på många utmaningar.
Väl hemma igen har det varit mycket med Ektrollet. Utveckling och tankar dock, inte renodlat caféjobb då jag blivit rätt påverkad i min MS av för mycket städ.
Nu fokuserar jag mer på sociala medier, organisera, ordna teman, administrativa uppgifter, spelkvällar och evenemang och så vidare.
Jag mår bättre i min sjukdom men det får mig också att känna mig lösare i konturerna. Det har inte heller blivit något biblioteksjobb efter resan. Den gången jag behövdes var jag sjuk. Annars har jag faktiskt varit förvånansvärt frisk. Just denna dust var en djup sort.
Oavsett känns det lite som att jag flyter runt för stunden. Jag jobbar och grejar varje dag, men inget är schemalagt och det känns lite otäckt. Jag vet inte varför. Kanske för att jobb i Ektrollet inte genererar en tydlig lön när man är "medhjälpande maka". Kanske är det därför det känns bra så fort jag bara jobbat lite på bibblan (förutom det faktum att jag verkligen nördigt älskar jobbet), och har en lön som kommer. Jag är ändå uppvuxen med att behöva vända på kronorna, så därför har en känsla av ekonomisk otrygghet alltid skapat en oro i mig. Nu är vi inte otrygga på något vis. Men vi har inte heller lika mycket ekonomisk frihet när jag har mer frihet.
Och frihet är bra för min sjukdom. Nu spenderar jag ändå större delen av min vakna tid med Josh. Han har svårt att vara på fritids när han är ljudkänslig så oavsett hans psykiska status mår han, uppriktigt sagt, skit om han är mer än en eller två eftermiddagar på fritids. Eller när vi kört Pokemon Go raid efter simskolan. Eller vad det kan vara. Han har så tydligt npf. Någon utredning har vi inte gjort. Själva skolan verkar nämligen fungera väldigt bra för honom. Vardagen hemma funkar om han får ta det lugnt nog. Men mycket av det Jona har ser vi hos honom också. Han har också börjat få svårare att vara stilla.
Nåja, detta är väl en statussammanfattning. Mycket runt mig är fokus på att få vardagen att gå runt, på att alla dessa funktionshinder ska tas om hand, på att möta behov. Det slår mig att det inte är konstigt att jag mått dåligt i min ms när jag jobbat mer. För jag verkar ju göra grejer i stort sett konstant, och vara ganska låst till diverse tider och platser, när jag egentligen har stor frihet att anpassa jobb. Hur fick jag ihop något överhuvudtaget när jag inte kunde jobba helger, kvällar eller bara så mycket som hanns med?
Så, lite lös i konturerna var det. Och ovanpå det har jag läst en bok som påverkat mig mycket. Den heter Systrar oavsett av Eleonora von Essen. Boken är egentligen inte särskilt bra skriven, eller så är det mest att jag stör mig på många av individerna och deras värderingar. Men i boken blir huvudpersonen gravid, och bebisen dör precis före förlossningsdatumet. Det är inte precis som för oss, men mycket är så likt. Känslan när vi fick veta att allt till slut var kört, att berätta för syskon, att vara på BB men inte bland de lyckliga utan de som är undanstoppade både för sin egen och andras skull, den efterföljande sorgen.
Utan att ha kommit dit än behandlar den även rädslan under ny graviditet. Vi försöker ju igen, men vi vet ju inte om det blir. Men jag vet att det kommer att vara så sjukt läskigt om vi skulle "lyckas", vilken resa av skräck det också kommer att vara. Nio månader är lång tid.
Och även om läkarna sagt att det som hände var en "obstretisk katastrof", att sannolikheten att det ska hända igen är minimal eftersom jag inte har några riskfaktorer, så har det hänt en gång och känslor är inte mer rationella än så. Det finns alltid en risk. Plus att de när vi var inlagda var på väg att göra ett akut kejsarsnitt i Stockholm där det blev uppståndelse och oro, och sen avblåste då det lugnade ner sig. När Jona sa att han ville hem för att vara med Josh och uttryckte oro över att det skulle bli så akut igen att han inte hann in, då svarade de att akuta kejsarsnitt är så väldigt ovanliga. Och att sannolikheten att det skulle hända igen knappt existerade. Så Jona åkte hem. Och fick panikåka in igen. Det gör att jag helt ärligt inte har något jättehopp angående våra statistiska chanser. Det är ju ändå mig det handlar om och jag har en tendens att ha otur med en hel del fysiska åkommor, och man får väl lov att kalla en graviditet en fysisk åkomma.
Så boken har gjort att jag så att säga återupplevt mycket svårt, samt tänkt mycket mer på framtiden. Om om om. Samtidigt tänker jag mycket på Casey nu. Han skulle ha varit exakt ett halvår nu om allt gått bra. Och om han hade hamnat på neo, med sina ändå över 85% chans att överleva utan större men, då hade han faktiskt snart varit ett år! Med tanke på det hår han hade när vi höll honom hade han varit ett riktigt penntroll nu, med Jonas hårsvall. Han hade nog varit envis och kraftfull, för så kändes han i magen. Vildaste bebisen på BB enligt barnmorskorna. Det gör ont att tänka på, och samtidigt är jag glad att jag kan känna. Att jag inte är bedövad eller har glömt.
Casey.
Kanske är det okej att vara lite konturlös ett tag. Att flyta runt lite i tillvaron och inte riktigt veta vad som händer eller kommer. Stundvis ha dippar i självkänslan - Duger jag? Räcker jag? Tycker andra om mig? Tycker jag om mig? Att komma tillbaka till min kärna men ändå vara lite fransig i kanterna. Att vara i en sorgetopp.