Dags att samla tusentals tankar i några ord igen. Om möjligt.
Sommarens större aktivitet nummer ett var campingutflykt till Kalmar. Då vi rullade in på campingen spydde ett barn rakt ut, när vi åkte hem hannade vi i bilkö söder om Kisa på grund av en större bilolycka. En resa inramad av andras olycka. Skämt åsido kan man kanske inte jämföra de båda, även om magsjuka i en barnfamilj ibland kan kännas tröstlös.
Vi hade i varje fall en mysig vistelse. Resan hade dock en stundtals melankolisk ton då det i mitt och Jonas bakhuvuden fanns med att förra årets campingresa på sätt och vis var det som möjliggjorde Casey. Det var efter den resan vi kände att vi verkligen ville att Josh skulle få ett syskon. Cirkeln slöts så att säga med den här resan. Och den skulle vi egentligen inte ha gjort, eftersom det inte känns jättekul att campa höggravid.
En annan sak som aldrig skulle ha kunnat hända, eller vi hade i alla fall inte orkat om Casey hade fått chansen till sitt liv, är att Jona nu startat sitt brädspelscafé. Den där drömmen han burit på ett bra tag men som inte riktigt känts möjlig. Nu blev den det, och delvis tack vare ett arv också. Det är åtminstone fint att Jona, och hela familjen, har kunnat följa födelsen av något vackert mitt i det tunga.
Min förhoppning har varit att caféet ska kunna vara en mötesplats för många, och bara under den korta tid som varit har det blivit tydligt att det redan blivit en. Fint tycker jag. Att många själar kan samlas under ett och samma tak och vara genuina.
I torsdags träffade Josh sin lärare i förskoleklass och på onsdag börjar han skolan. Han är jättepirrig och längtar. Jag måste erkänna att jag själv också är lite nervös, själv har man ju så lite makt. Vi har ju alltid haft rätt stor insyn i hans vardag tidigare eftersom han alltid gått på kooperativa skolor. Jag hoppas så att han ska älska skolans tillvaro och att han får snälla klasskompisar.