Det här inlägget kommer främst att handla om dator- och tv-spel, även om brädspel och dylikt också är applicerbart på ämnet. Just nu är Jona superglad då han är igång med att starta upp ett brädspelscafé, en dröm sedan länge.
Spel får ofta mycket oförtjänt kritik. Det kan handla om att man blir osocial, att skärmar inte är bra för en, att man blir våldsam. Och så vidare.
Allt handlar ju dock alltid om balans.
Nu tänker jag berätta om en av alla de fina saker spel kan bidra med. Josh och jag spelade häromdagen Mario Party (Nintendo Switch Som konsol i detta fall).
Jag var Rosalina, Josh Mario och spelet agerade i form av Luigi och Peach. Spelet styr alltså de sistnämnda. Vi kör olika minispel där vi tävlar mot varandra.
I en match blir det Josh (Mario) och Luigi kvar. Jag säger att det är bröderna mot varandra, är det kanske du och Casey? Josh hakar på direkt och Luigi är nu Casey. Nu sitter Josh och hejar på "Casey", ropar att han ska skydda sin bror, men puttar också ner honom från toppen av berget. Peach får vara pappa. Josh ser till att han och "Casey" vinner tillsammans.
Helt enkelt ett fantastiskt fint sätt för honom att få agera storebror, inte bara vara det.
Nästa morgon väcker han mig och säger: "Jag har kommit på hur vi kan vara vår familj i Kirbyspelet också". Han är så glad och förklarar hur han tänker.
I september kommer ett Simsliknande spel, ett nytt, som heter Life by You. Jag ska spela det, och då ska jag spela vår familj och ett alternativt liv vi hade kunnat få.